Philip Glass
Michael N Mcgregor
Upptäck Philip Glass universum
Philip Glass
av Martin Degrell
Philip Glass gärning låter sig inte sammanfattas i en handvändning. Vid en genomgång av hans kreativa liv slås man av alla samarbeten, kors och tvärs över genrer och medier. Glass har arbetat med koreografer och rockmusiker, skrivit musik till superhjältefilmer och klockföretag, samarbetat med barnboksförfattare och poeter – och samtidigt lyckats bibehålla sitt omisskännliga sound. Du vet direkt att du lyssnar på Philip Glass, alternativt någon av alla de som inspirerats av honom.
Glass utbildades på The Juilliard School i New York och skrev mestadels konventionella verk innan han 1965 träffade den indiske kompositören Ravi Shankar, ett möte som i grunden kom att förändra hur han såg på musik. Fram till denna punkt hade Glass perspektiv varit traditionellt och västerländskt – men hos Shankar insåg han att ett stycke kunde byggas upp kring rytm istället för harmoni. Det han lärde sig av Shankar fick Glass att avfärda allt han dittills komponerat, och han började istället skriva alster konstruerade kring repetitiva rytmer. Han klumpades snart samman med Steve Reich, Terry Riley och andra kompositörer under begreppet minimalism – en term som Glass själv använde om sin musik åren 1965-1975.
Den musikaliska resa som Glass gav sig ut på efter mötet med Shankar ledde till bildandet av The Philip Glass Ensemble, en konstellation musiker som under mer än 50 års tid primärt framfört dess grundares verk och hans nya musikaliska språk. Arbetet med ensemblen tvingade Glass bort från ett akademiskt förhållningssätt till musik och in i ett levande sammanhang; han blev en del av New Yorks kulturliv på ett helt nytt sätt. Detta ledde i sin tur till samarbeten med konstnärer som Lucinda Childs, och inte minst regissören Robert Wilson, som han skapade operan Einstein on the Beach tillsammans med 1976.
I en dokumentär från 2007 berättar Glass om ett möte med Hollywoodproducenter, som frågade honom vad skillnaden är mellan att skriva opera och filmmusik. Verkligen ingen särskild, svarade Glass. Har man ett filmintresse är det troligt att man har introducerats till hans musik just genom hans många kompositioner för film, kanske framförallt Godfrey Reggios i övrigt ljudlösa Qatsi-trilogi (1982, 1988, 2002), i vilken Glass musik korresponderar med Reggios hypnotiska bilder av myllrande mänsklig aktivitet och vidunderliga naturfenomen. Andra har hört hans musik i produktioner som Kundun (1997), Timmarna (2002) och Notes on a Scandal (2006) – tre filmer han Oscarsnominerades för – eller i dokumentärer av Errol Morris. Glass intresse för film har även kommit till uttryck i nykomponerad musik för äldre filmer, till exempel Dracula (1931) och en operatriptyk inspirerad av Jean Cocteaus verk, däribland Flickan och odjuret (1946) (som bygger på sagan Skönheten och odjuret).
En yngre generation har istället upptäckt Glass via den elektroniska dansmusiken. Glass repetitiva verk, förstärkta av mullrande synthbasgångar, kan ge någon uppvuxen med techno en direkt association till den genrens rytmer, och det transliknande tillstånd som kan uppstå på ett dansgolv. På samma sätt som en minimal förändring i rytmerna hos Glass kan leda till en förlösande effekt hos publiken, kan en technolåts tillfälliga stegring från en malande loop frammana något extatiskt.
Att Philip Glass nu skapat ett nytt verk, baserat på en diktsamling, i samarbete med Cirkus Cirkör och med urpremiär på Malmö opera, borde inte förvåna någon – om något har kännetecknat hans långa karriär så är det en gränslös och chosefri nyfikenhet på samarbeten över gränserna.
Martin Degrell
filmkritiker och kulturskribent