Från cirkus till nycirkus till samtida cirkus
När jag förstod att nycirkusen var en egen konstform i början av 90-talet var det som att hitta mitt språk som jag ville tala och påverka världen med. Allt är möjligt-språket! Folk flög i luften och sprang på väggarna. Man satt inte vid borden utan balanserade dem på huvudet eller slukade bordsbenen. Gränserna för vad som är fysiskt och kreativt möjligt flyttades hela tiden framåt. Inte bara de fysiska gränserna tänjdes och överskreds. Gatukultur mötte finkultur, gränsen mellan publik och salong suddades ut, gamla traditioner blandades med nya. I sammanblandningen av olika nationaliteter och kulturer uppstod krockar och ur krockarna skapades nya språk – en ny konstform!
Tilde Björfors
Börjar cirkusens historia med manegen eller med cirkusartisterna? Är cirkusen en ”form” eller är det människorna i ”formen” som skapar konsten? En del hävdar att det inte finns någon nycirkus då det vi kallar nycirkus snarare är en återgång till den brokiga bakgrund som cirkusen kommer ifrån. Även om det kan ligga en viss sanning i det är nycirkusen i högsta grad en etablerad konstform idag med högskolor och stödjande samhällsstrukturer i ett stort antal länder.
Nycirkusens och den samtida cirkusens historia, som började i kölvattnet av 1968 och det politiska klimat som rådde då, är på många sätt en historia om en konstform som har sitt tidiga ursprung tillsammans med de andra scenkonsterna, men som har gått en helt annan och egen väg. Många menar att cirkusen skapades 1768 av den brittiska hästuppfödaren Philip Astley. Han presenterade avancerade riduppvisningar i en cirkelformad manege, och för att fylla ut pauserna mellan hästnumren tog han in artister som jonglörer, akrobater och lindansare.
Andra, som till exempel Tomi Purovaara och Pascal Jacobs menar att det är artisten och konsterna som är grunden till den cirkus vi ser idag och att vi kan följa cirkusens historia till det djupaste av scenkonstens historia, från gladiatorspelen, de gycklarsällskap som reste runt till Europas medeltida städer och kopplingar ända till Dionysiosfesterna i antikens Grekland eller Carnevalerna. I boken "Contemporary Circus – Introduction to the development of circus art", av Tomi Purovaara skriver Tomi: ”Allt kommer från artisten, cirkusens utgångspunkt är individens fysiska konst.” Med det perspektivet är den traditionella tältcirkusen som vi förknippar så starkt med cirkus bara är en liten, om än viktig, del av cirkushistorien där konstformen har fångats i en form.
Om cirkusen har sitt ursprung i Astleys hästshower, har nycirkusen gjort en väldig glidning där det som började som pausakter har blivit huvudakter. Även om det finns några nycirkusrelaterade kompanier som arbetar med hästar och flera som arbetar i tält och manege, är det inte det som definierar själva konstformen. Går vi däremot tillbaka till de resande sällskapen där artisten och konsterna var i fokus är steget till den samtida cirkusen inte så lång. Då handlar nycirkusens och den samtida cirkusens resa snarare om att sätta cirkusen i en konstnärlig kontext.
Nycirkusens historia är ytterst sporadiskt dokumenterad. Eftersom konstformen är så pass ung att många av dess grundare och viktiga nyckelpersoner fortfarande lever är det en historia som ”skriver sig” i realtid genom intervjuer, bilder och filmer som skapas av utövarna samt det som lyfts i media. Med tanke på konstformens unga livslängd på dryga fyrtio år är det en ganska revolutionerande utveckling som skett från de första nycirkusarnas gränsöverskridande ”allt är möjligt -framfart" till de ”endisciplinära” föreställningarna med bara en cirkusdisciplin.
Tilde Björfors har undersökt hur cirkusen har inspirerat och finns representerad i de andra konstformerna historiskt. Hon har letat sig fram genom facklitteratur, biografier, romaner, artiklar och historieböcker. Genom intervjuer med ett hundratal artister och cirkusvetare har en nutidshistoria som inte går att hitta på något bibliotek nystat ut sig som ett nät över Europa, med trådar till Australien, Kanada och övriga världen.
Jag önskar att jag hade kunnat sammanställa denna väv till en bok men under resans gång insåg jag att jag inte är den historieforskaren eller teatervetaren som skulle kunna göra materialet rättvisa. Jag är snarare en historieforskande konstnär eller konstnärlig historieforskare och min roll är att sätta mitt konstnärskap i ett historiskt perspektiv och förstå vilket ”blod som pumpar i mina ådror”; hur slår ett cirkushjärta och vad är det som har drivit denna konstform där man bokstavligt arbetar med livet som insats att fortsätta att slå sina slag in i vår nutid? Vad är det som gör att den samtida cirkusen har en sådan förmåga att överskrida gränser i samhällsstrukturer och sätta sin omgivning i rörelse?
Tilde Björfors
Foto: Mattias Edwall
Det jag försökt göra i min forskning är två saker; dels att sätta mitt skapande i ett historiskt sammanhang för att se var jag befinner mig, som en del av en delvis oskriven historia. Den andra delen har varit sökandet efter cirkushjärtat. Jag har i min forskning försöka ”läsa, tyda, förstå” vad innehållet i ett cirkushjärta kan vara.
Tilde Björfors
Tilde Björfors har undersökt och använt sig av det material hon själv tagit fram genom sina konstnärliga processer med föreställningarna Inside Out och Wear it like a Crown samt i sin forskning.
