Parakrobatik
På andra sidan kaoset finns det oupptäckta som väntar på att upptäckas.
Parakrobatik historiskt
Parakrobatik är som en blandning mellan akrobatik och ekvilibrism/balans . Disciplinen är primärt baserad på vad två eller flera kroppar kan göra i samarbete med varandra. Det typiska är att en kropp lyfter/kastar en
annan i olika positioner och figurer, eller att kroppar balanserar tillsammans . Kropparna möts ofta kring de centrala kontaktpunkterna: händer, fötter, axlar och huvud. Vanligen är man specialiserad som antingen överman/flygare
eller underman/bas men det finns också exempel där parakrobaterna är jämnstora och rollerna skiftar.
I parakrobatik är det basen som står för balansen . Flygaren på topp måste träna bort de egna balansreflexerna och helt lita på att basen kan hantera balanssituationen. Parakrobatik behöver inte vara i par utan kan utföras i samarbete med ett stort antal personer som bildar olika gemensamma formationer och pyramider. Där kommer balansen genom placeringen av den gemensamma tyngdpunkten . En annan variant av parakrobatik
är banquine där flera personer genom handgrepp skjuter upp en person i luften. Flygaren landar sedan på någon annans axlar, högst upp i en kroppspyramid , eller fångas på andra sätt av de andra .
Ur Inuti ett cirkushjärta
Nu är det kaos igen. Jag skapar alltid kaos. Alltid. Varför kan jag inte hålla mig till likasinnade, följa en manual och välja ett hanterbart format ? Jag lyckas konsekvent utsätta mig själv och min omgivning för krockar och okonventionella möten mellan människor, synsätt , fin- och fulkultur, konst och vetenskap , kommersialism och idealism
Okonventionella möten skapar friktion . Friktion avger visserligen värme , men vid tillräckligt mycket friktion slår det gnistor. Man vet inte vilka av gnistorna som ska slå ner och skapa en brand och man kan inte kontrollera hur eller var elden ska brinna.
Och här står jag , mitt i det pyrande eldhavet av förvirrade yrande gnistor . Här tycker alla olika . En enda sak är gemensam. Ett unisont rungande krav på att nu måste någon komma med ordning!
Jag är beredd på att kasta in handduken och börja peka med hela handen när jag frågar parakrobaterna hur de står ut. De svarar :
» När man arbetar med andra bär man inte bara sitt eget trassel utan även alla andras . Allt har en förmåga att fördubblas , förvirring blir dubbel förvirring . Man konfronteras med sig själv och sina föreställningar . Det man anser vara styrka visar sig plötsligt inte vara styrkan och det man tror är svaghet är inte nödvändigt viss vaghet. Ur alla olikheterna som skaver
mot varandra formar sig långsamt ett gemensamt uttryck som är något annat , vi skulle vilja säga något mer . »
Jag märker att jag vet vad de menar. Att ur friktionen och kaoset öppnas det möjligheter att nå längre än tillsammans med likasinnade på bekväma vägar . Att när man orkar och vågar tänja på kaosmomentet , lite till , lite mer, så blir resultatet större än vad som finns inom vår nuvarande kunskapshorisont.
Att på andra sidan kaoset finns det ännu oupptäckta som väntar på att upptäckas! Parakrobaten vars stora händer bär spår av alla tusentals lyft
han gjort med sin partner fortsätter :
» Jag och min partner har en grundtrygghet i vårt samarbete. Vi vet att vi inte kan ge upp vår gemensamma dröm och fem års dagligt tränande för en schism eller en svårighet. Vi måste hålla blicken högt ovanför stundens motstånd , inte grotta ner oss i problemen så att vi riskerar att missa målen när de visar sig . »
Samklincher och samkrockar… men också möjlighet till samklingande
och samhörighet.
Kosta vad det kosta vill !
Jag vill inte själv. Jag vill tillsammans !