Kan vi sticka fred?

Av Jonna Bornemark
 

Kan vi sticka fred?
Det omedelbara svaret verkar vara: det är klart vi inte kan.
Fred är ju inte gjort av garn.
Eller är det en metaforisk fråga? Vad betyder sticka då? Blir det inte tömt på betydelse?

Kanske är det en fråga som inte lämnar oss ifred eftersom den verkar omöjlig?
Att det just därför finns en energi i frågan. Det är omöjligt.
Omöjligt likt det som inte finns. Omöjligt som världens alla paradoxer. Omöjligt likt freden själv. 
En av människans styrkor är att hon inte alltid låter det omöjliga stoppa henne.
Likt akrobaten ständigt söker en böjning av tyngdlagen söker människan nya världar.

Kan

Kan vi?
Kan vi ändra världen?
Kanske måste vi bättre förstå oss på hur livet är vävt. Att kunna är en tidslig rörelse, att förflytta världen från ett tillstånd till ett annat. Tidens rörelse har vi ingen makt över, men tid kanske är det vi är gjorda av och tiden ger oss ett ”kan”.

Varje ögonblick lever vi i en sammanflätning av det som varit, det som är och det som kommer att komma.

Dåtiden är inte bara passerad. Den är också något vi sparat. Den ligger som lager på lager i kultur och natur. Våra kroppar vittnar om vår historia från encelligt liv, till ett liv som kan röra sig på land, till ett liv med upprätt gång. Individuella kroppar formas av sina erfarenheter, en akrobats böjlighet i nuet vittnar om år av böjande. Och i språket finns erfarenheter från de som levde innan oss. Ett land som varit i krig bär det med sig. Dåtiden kan hålla oss fångna när vi inte ser hur vi upprepar mönster istället för att repa upp dem.

Framtiden är den riktning våra handlingar har. Utan en framtidsdimension vore vi inte människor, vi organiserar vår värld, ordnar den så den blir lite bättre, planerar och riktar oss. Utan framtiden fanns inget kunnande, ingen möjlig förändring. En ny cirkusövning kräver en tydlig vision. Men ibland håller vårt framtidsfokus oss fångna och vi glömmer livet mitt i allt oroande och ordnande för ett ”sen” som aldrig är nu.

Nuet är sinnenas sfär. En ständig ström av närvaro som kan intensifieras av att följa med i akrobatens gastkramande lufttur. En del menar att det är nuet som bär på all annan tid, det är i nuet minnet av det förgångna finns och det är i nuet löftet om en framtid finns. Men nuet finns aldrig utan sin framtidsliga riktning och aldrig utan att relatera till ett ”då”. Och visst kan vi bli inlåsta även i ett nu: fly från det förgångna och ignorera konsekvenser i framtiden.

Sanningen är att ett medvetet liv vävs av dessa tre. Det visste redan hedningarna. Nornorna sitter vid roten av Yggdrasil, livets träd, och väver individuella öden och sammanflätade liv. Urd har koll på framtidens tråd, Verdandi på nutiden och Skuld på dåtiden. Det kan se ut som att de drar i trådarna och vi sprattlar som marionetter. Men det är inte hela historien.

Människan kan fortsätta deras väv och hitta en egen rörelse. När hon tar sig an alla tre trådar, accepterar deras struktur, tjocklek, fasthet och egenheter. När hon hittar en riktning och en strävan deltar hon i formandet av sin värld. Vad kan vi lära av det som varit, vad är möjligt idag och vart är vi på väg? Fram växer ett mönster. Varje kunnande bor här.

Vi

Vilka är det ”vi” som stickar? En kvinnlig tradition? En undervärderad och ringaktad tradition? Ja, om vi ser på dess historia sedan 1700-talet. Innan 1700-talet var det också ett manligt kulturarv. Men textilhantverk i lite bredare bemärkelse hör inte ens bara till det mänskliga. Vi väver likt insekter och spindlar väver. Kanske är människan det däggdjur som står dessa ryggradslösa djur närmast?

Och likt det undervärderade kvinnliga står dessa livsformer inte högt i kurs. Är det vi ser en ond spindel som lurar in oskyldiga offer i sitt nät. Eller ser vi också att spindelns väv är ett konsthantverk som smyckar världen, balanserar antalet flugor och effektivt gör en framtid för nästa generation möjlig.

Inte heller insekterna ses med blida ögon. Men många insekter kan inte bara omvandla sin omvärld utan med hjälp av sin textilkonst omvandlar de också sig själva. Insekterna väver sina kokonger som en plats att genomgå en metamorfos i.  

Kan vi lära av det? Vi spinner också in oss i våra trådar, om än i vår abstrakta värld. Vi ordnar en helgjuten bubbla när de rörliga och fuktiga trådarna av mening stelnar. Och allt för ofta agera vi som att dessa kokonger är själva livets mål. En stilla stelnad bubbla av mening. Men för insekterna är kokongens stillhet till för att hämta kraft och omvandla sig själv. Förmår vi ta tillvara på den stillhet det stelnade kan ge oss? Eller är vi så kraftfulla i vårt vävande av stabila mönster att de fångar oss? Kanske kan en repetitiv stickning med förutbestämda mönster ge oss precis en sådan närande lugn vrå inför nya språng?

Spindlar och insekter är ryggradslösa djur. Stickning är för tanten. Den ryggradslöse är karaktärslös och tanten ett fornminne. Kan vi kanske släppa stelnade föreställningar och låta nya mönster veckla ut sina vingar?

Dyngbaggen värderar det avfall andra bara vill bort ifrån. Den enes skit är den andres barnkammare. Likt dyngbaggar snurrar akrobaterna på väldiga garnnystan i föreställningen som stickar fred. Värderar, värderar om.

Ryggradslös betyder mjuk och böjlig inuti, med ett skydd gentemot omvärlden runt omkring det mjuka. Den stickande tanten bär ett könsöverskridande arv in i nya former, hon väver i nuet samman arvet med framtidens värld.

Vi som stickar fortsätter det levandes rörelse. Fårets växande in i ullstrumpan. Gossypiums cellulosa kan vi göra till ett bomullslinne. Silkesmaskens trådar blir ett armband. Till och med akrylgarnets oljebasering härstammar från ormbunkar som växte för oändligt länge sedan.

Sticka

Människor stickar oftast med stickor. Stickorna är vassa för att kunna skilja trådarna åt. Men de kan också användas för att sticka någon, likt en stickande insekt. Livet vill skydda sig och upprätthålla sina gränser, den hud som gör just det här livet möjligt.

Att sticka är att binda, det är en serie lösa knutar som skapar en yta. Bindandet är dubbeltydigt, likt stickandet har en skapande och en destruktiv sida, likt avigan och rätan: Att ha ett starkt band till någon hjälper oss att leva, men att bli bunden hindrar oss.

Giordano Bruno beskrev på 1500-talet människan som en bindare i all sin dubbeltydighet. Han beskriver ganska krasst vad som kan vara viktiga tekniker när man ska binda något, till exempel att man binder någon starkare om denne rycks bort från andra band. Något varje sektledare vet. Men oftare betonar han ett lyssnande och ömsesidighet: Bindaren måste låta sig själv bindas för att kunna binda. Bindaren måste till och med underkasta sig den som ska bindas. Alla binds olika så bindaren måste ha en känslighet för just det hen önskar binda. Och ibland binds vi av det bindaren är bunden av. Akrobaten är bunden till sin konst och vi bredvid dras in i hens band, in i en passion som trollbinder såväl utövare som åskådare. Eftersom det levande är rörligt består inte heller banden av sig själva. Vi måste ständigt binda på nytt och på nya sätt, istället för att fastna i våra kokonger.

Vårt bindande styrs av begären, det är därifrån varje strävan härstammar. Begäret gör oss till en, till en knut i materian som vill sig själv. Men det är en knut som bara finns genom att vara bunden av annat och som strävar mot det älskade och världen där bortom oss själva. En människa är en knut på ett rep som löper vidare till en annan knut. Bara knuten, utan rep, finns inte, och en knut där repet skärs av i båda ändar blir meningslös. Bandet binder oss till att vara det vi är, och vi vill inte förlora det vi har. Men vi vill också vara överallt och ha det som vi saknar. Bandet kopplar samman det som griper med det som blir gripet, det som ger med det som blir givet och det bindbara med bindaren.

Med stickans spets binder och separerar vi. Stickandet har en matematisk precision, ett mönster som upprätthålls och försvaras. Stickandet säger något. Stickaren vet att man måste välja vad man ska säga, vad som ska få ta form. Stickaren vet att något annat därmed inte blir sagt.

Men stickningen visar att denna skärpa, denna udd, detta val, skiljer åt bara för att binda samman. Knutarna är aldrig tillräckliga en och en, tillsammans bildar de ett band och av bandet stickar vi en yta.

Giordano Bruno, Om band i allmänhet, översättning Gustav Sjöberg, Malmö: Eskaton, 2019 [1590].

Fred

Klart vi vill ha fred. Ytterst få skulle säga att de strävar mot något annat. Problemet är att ”fred” riskerar att bli ett tomt ord. Ett ord som betyder ”bra”. Ett ord som bara är motsatsen till krig. Bara frånvaron av något annat. Ett tomt ord. Vad kommer efter kriget?

Vi måste gräva lite till.

I den poetiska eddan betyder fred ”kärlek”, det är ett vänskapligt förhållande och att skona sina fiender. Förlåtelse. Kanske att fred betyder att inte fastna i kokonger av gamla mönster, att repa upp och se nytt. Att öppna och veckla ut vingarna. Sanskrits ”prīti” betyder vänskap och glädje.

Det tyska ”friede” betyder på dialekt också inhägnad. Liksom det gamla engelska ”frith”. Freden kräver band och skapar ett fredat område. Likt varje liv kräver en hud, en gräns mot det som inte är just den här varelsen kräver inhägnadens trygghet en gräns. Men samtidigt finns det enskilda livet med sina gränser bara i en serie av liv som rör sig genom knutarna. Inhägnaden står förbunden med det den avgränsar sig från. Freden präglas av det krig som föregick det och de offer och överenskommelser som öppnade fredens möjlighet. Ett fredat område är en väv av arvet från dåtiden, nutidens stämning och de gemensamma möjligheter vi kallar framtid. Nornornas trådar som binder samman och separerar. Freden är ett mönster vi inte har full överblick över, ett mönster vi inte står utanför utan mitt inne i.         Likt en tygakrobat virar in sig i tyget för att för ett ögonblick kunna flyga, använder vi kraften från det som varit för att göra det omöjliga. Fred är att trotsa alla begränsningar och tro på det som ännu inte varit. Fred är inte en sak eller ett stillestånd. Fred är inte något vi har eller inte har. Fred är något vi kan göra mer av och ha mer eller mindre av. Alla kan göra små saker av kärlek och bidra till mönstret.

När jag var runt 20 år gammal gick jag en folkhögskolekurs där vi tillsammans bestämde om allt från schema till kurslitteratur. Jag har alltid varit röststark och i ett sådant här sammanhang riskerade min röst att bli lite väl stark, den riskerade att skapa onödiga konflikter och köra över andra. Det behövde få finnas utrymme till andra röster också. Kriget är inte alltid den andre. Så jag stickade. På varje möte satt jag där med min stickning och blev lagom engagerad. Det skulle bli en tröja. Stickningens maskor blev olika stora beroende på mitt humör, hårdare åtdragna i de heta diskussionerna och lösare i de avslappnade. Tröjan tog emot mina känslor, den växte fram ur de känslor som ibland var lite för starka för min omvärld. Tröjan stickade ett bättre samtalsrum, en liten bit fred.

Tröjan blev alldeles för stor. Jag gav den till min pappa i julklapp, jag tror aldrig att han använde den – den hade redan gjort sitt viktigaste jobb.

Vi stickar fred

Vi är stickande varelser. Vi stickar, låter händer, blick, känsel och tanke förenas i en gemensam rörelse. En garnets akrobatik. Och vi vet att andra stickar, följer i samma spår av upparbetade kunskaper. Med samma strävan efter förståelse, försoning och kärlek. Vi håller samman genom att skilja åt. Vi knyter knutar och förbinder dem med varandra tills de skapar en yta. Och vi låter resultaten mötas i den materiella världens rum. Vi låter våra tankar, vår strävan och vår känsla ta materiell form i en värld vi formar tillsammans. En värld där tanke och materia inte är åtskilda utan föder varandra. Där tanken möjliggör nya former i materian och materians former gör det möjligt att tänka nya tankar.

vi stickar,
vi väver,
vi broderar,
vi rullar,
vi binder,
vi pysslar om,
vi ordnar om,
vi använder kraften från det som var
vi leder det framåt
vi är nära det som är
nära livet



Texten är skriven av Jonna Bornemark, professor i filosofi.