Cirkus Transfer ur ett samhällsvetenskapligt och forskarperspektiv

En reflektion av Emma Stenström, docent och direktör för Arts Business & Culture Handelshögskolan i Stockholm

Tillitstrampolinen (som var ett Vinnovafinansierat projekt inom Cirkus Transfer 2021-2022) är ett försök att med cirkusbaserade metoder utveckla tillit hos olika grupper. Det är intressant ur flera perspektiv, men här väljer jag att fokusera på mötet mellan cirkus och andra praktiker. Vad kan cirkusen bidra med och vad sker i mötet?

Det första man kan konstatera är att det kan vara bra att spegla sig i en annan social praktik än den egna. Att det handlar om just cirkus är inte oviktigt, men det skulle antagligen också ge effekt om det var något annat fält. Poliser. Politiker. Piloter. Oavsett yrkesroll, är det inspirerande och lärorikt att få ta del av någon annans praktiska och annars tysta kunskap.

Inom samhällsvetenskapen kallar vi det för ”boundary spanning”, gränsöverskridande möten, och vi vet hur viktiga de är för att skapa tunna band och förståelse mellan olika grupper. Ett så kallat ”bryggande socialt kapital”. Det finns mycket forskning som pekar på vikten av att skapa förutsättningar för och erfarenheter av sådana möten, och Tillitstrampolinen faller inom den traditionen.

Att spegla sig i ett annat fält handlar också om att odla nyfikenhet. Nyfikenhet handlar alltid om att kunna se kopplingar, bland annat mellan olika fält. Många hävdar att det är precis den sortens nyfikenhet som det råder brist på och som vi missar att odla både i skolan och organisationer. Nietzsche beskriver den nyfikenheten som ett slags förkroppsligat, lekfullt och existentiellt utforskande. Bättre än så går det inte att beskriva Tillitstrampolinen.

När sociala praktiker förs över från ett fält till ett annat kallar vi det inom samhällsvetenskapen för transposition. I Tillitstrampolinen sker transpositionen främst i fantasin. Vi kan kalla det en imaginativ transposition. Deltagarna får uppleva och ta del av berättelser från cirkusen, till exempel om hur man medvetet och performativt använder misslyckanden. Sedan får de reflektera över hur misslyckanden hanteras på deras eget fält.

Mycket i Tillitstrampolinen passar också in i vad vi vet om hur vårt tänkande fungerar. Vill vi expandera vårt tänkande, göra det större och få rum med nya tankar, är inte minst förkroppsligandet viktigt. Vi tänker i praktiken med hela vår kropp och som bäst tillsammans med andra, helst oliktänkande.  

Säkert spelar det också roll att det handlar om just cirkus. Det finns något specifikt i cirkusen som underlättar den ”imaginativa transpositionen”. Det kan vara det närmast arketypiska i cirkusen och cirkusens karaktärer. Hur många gånger har vi till exempel inte mött clowner i populärkulturen? Jokern, Krusty i The Simpsons, Ronald McDonald, för att nämna några.

För att inte tala om cirkusens estetik, den ibland överdrivna och karnevalsliknande, som väcker fantasi och förundran. Dessutom är det inte ovanligt att ha barndomsminnen av att besöka, träna eller leka cirkus. Allt detta stimulerar fantasin, och fantasin sägs i sin tur var det som driver den här typen av nyfikenhet som är förkroppsligad, lekfull och existentiellt utforskande, om man får tro nyfikenhetsforskningen.

Till sist, ett par ord om motstånd och utveckling. Ett resultat som förvånade var att mina studenter var mer positiva till traditionella, kognitivt baserade metoder att lära tillit än de cirkusbaserade metoder vi använde i Tillitstrampolinen. Vi lottade dem i två grupper, en grupp fick digitalt pröva Tillitstrampolinen, den andra gruppen fick fysiskt delta i en workshop om tillit utan cirkuskoppling. Den andra gruppen var mer positiv och i högre utsträckning benägen att rekommendera den workshopen till andra.

En förklaring kan vara att cirkusworkshopen var digital. Men det kan också handla om att cirkus upplevdes som konstigt. Det skulle i så fall stämma överens med tidigare erfarenheter av att föra in konst i den här typen av utbildningar. Det är inte alltid uppskattat, särskilt inte bland unga människor som fortfarande söker efter sin identitet.

Fast utbildning handlar inte om populism. Att något uppskattas betyder inte att det skapar lärande. Snarare tvärtom. Motstånd kan ofta leda till lärande. När jag går tillbaka och ser vilka lärdomar studenterna tar med sig, ser jag att den cirkusbaserade gruppen visar prov på mer integrerade, personliga lärdomar. Den andra gruppen radar mer upp vad som har stått på tavlan som lärdomar.

Frågan är om inte effekten kan vara ännu större på sikt. Om man har övat tillit med hela kroppen, i en annorlunda miljö än den vanliga, tillsammans med människor från ett annat fält, tror jag att lärdomarna fäster och stannar kvar längre. Men det behöver förstås undersökas. Än så länge är det bara en hypotes. Det finns mycket kvar att - förkroppsligat, lekfullt och existentiellt - utforska med Tillitstrampolinen.

Creating a Method to Build Trust in Virtual Teams by identifying Core Principles for Trust among Circus Acrobats.

Andreas Skjönberg, f.d. cirkusartist och nu service designer på Zürcher Kantonalbank i Schweiz, har skrivit en Master om Tillit, misslyckande och cirkus för Hyper Island.

Tillbaka till Cirkus Transfer