Robert Lax

Robert Lax

Av Michael N. McGregor 

Jag träffade Robert Lax 1985, efter att ha läst om honom i författaren och munken Thomas Mertons The Seven-Storey Mountain, där jag upptäckte att han bodde på samma grekiska ö som jag. Vid den tiden var Lax tämligen okänd, förutom bland Merton-fans och ett ökande antal avantgardepoeter och konstnärer i Europa och USA. Under de femton åren fram till hans död år 2000 besökte jag honom varje år, alltmedan hans popularitet växte, trots att hans poesi bara hade publicerats i små tidskrifter och utgåvor. 
 

De poeter och konstnärer som först upptäckte Lax beundrade hans nya och uppfriskande förhållningssätt till poesi, enkelheten i hans karaktäristiska stil och hans förmåga att framställa en metafysisk upplevelse med överraskande få ord. Det var dock inte förrän efter hans död, när Grove Press och Wave Books publicerade nya samlingar av hans verk, och när min biografi Pure Act: The Uncommon Life of Robert Lax kom ut, som hans slående originella poesi och inspirerande livshistoria blev mer känd. 

Lax föddes 1915 i en judisk migrantfamilj i Olean, New York. Hans far väckte honom före gryningen för att se cirkusen anlända med tåg och byggas upp på ett närliggande fält. De gick på föreställningar också och Lax skulle aldrig glömma förtjusningen i att se akrobater, clowner och lejontämjare hänföra publiken.  

Efter examen från Columbia University stannade Lax i New York City och nådde tidigt framgångar när hans poesi publicerades i populära tidskrifter som The New Yorker, där han också arbetade under en tid. Men till slut tröttnade han på såväl kommersialismen i New York, som de traditionella formerna för poesi. Hans arbete vid en katolsk välgörenhetsinrättning i Harlem inspirerade honom att söka ett enklare, meningsfullare liv, samt ett genuinare sätt att angripa skrivandet – fritt från vad han hade börjat betrakta som konstlade konventioner. 

Tillsammans med sin nära vän Merton, hade Lax under universitetstiden ägnat sig åt två saker som skulle påverka honom under resten av hans liv. Det ena var att studera verk av religiöst sinnade författare som Aldous Huxley, T.S. Eliot och Thomas av Aquino. Det andra var att besöka jamsessions med jazzmusiker, som när de bara spelade för sig själva och varandra,  var mer samspelta och musicerade med större lust och skicklighet än under konserter. 

Med dessa båda aktiviteter i samverkan utvecklade Lax ett koncept som han kallade ”pure act”, rent varande. Han lånade begreppet av Thomas av Aquino, som använde det för att beskriva Guds natur. Lax kom att betrakta jazzmusiker som hade utvecklat sitt spelande under många års övning och framträdanden som just rent varande, när de gjorde sitt yttersta under improvisationer med andra och levde fullt ut i ögonblicket. 

Laxs sökande efter en bättre plats att leva på och ett mer äkta förhållningssätt till poesin, var i grund och botten hans egen strävan efter rent varande. Eftersom han behövde försörja sig under sitt sökande försökte han sig på manusförfattande i Hollywood, studerade filosofi och undervisade i North Carolina, och var redaktör för en litteraturtidskrift i Paris. Efter att ha hört att det var billigt i Grekland, flyttade han till övärlden och fann det hem som han så länge längtat efter bland de okonstlade fiskarna och svampdykarna – människor som instinktivt tycktes veta hur man levde i rent varande, både som individer och samhälle.  

Lax föddes som jude, men följde Thomas Merton in i den katolska tron och allteftersom hans liv utvecklade en djupare andlig dimension, kom han att omfamna alla typer av trosinriktningar. Det var under hans mest katolska period, på 1940-talet, som han träffade människorna som enligt honom bäst förkroppsligade rent varande: Cirkusfamiljen Cristiani. Här fanns, ansåg han, en stor grupp andliga och jordnära människor som var bäst i världen inom sin krävande, kreativa konst, och samtidigt öppensinnade, vänliga och fulla av liv. Var och en var mycket begåvad som individ, men för att nå det högsta uttrycket i konsten krävdes samarbete – och total närvaro i manifestationen av skicklighet och artisteri i ett unikt ögonblick. 

Efter att ha träffat Cristianifamiljen i New York, besökte Lax dem i deras vinterläger i Florida och reste sedan med dem genom västra Kanada, ibland uppträdande som clown. På vägen förde han anteckningar till det som skulle bli hans första och fortfarande mest älskade bok, The Circus of the Sun, men också till en andra volym, Mogador’s Book. (De publicerades omsider tillsammans med en tredje cirkus-cykel, Voyage to Pescara, som Circus Days and Nights.) 

I de här böckerna, där han jämför byggandet av en cirkus och artisternas konster med världens skapelse, kombinerar Lax sin tidiga, lyriska stil med det mer sparsmakade förhållningssätt till poesin som han skulle utveckla senare. Rytm och repetition, i kombination med kärnfullhet och en utpräglad vertikal läsart, ger de enskilda orden en utvidgad betydelse och tyngd, medan hans medkännande och skarpögda blick förmedlar glädjen, miraklet och mystiken hos den flyktiga cirkusupplevelsen.  

Lax gav ut 20 böcker och mer än 600 dikter under sina 84 år. Hans största bedrift var dock att själv bli ett förkroppsligande av rent varande. Att tillbringa tid med honom på hans anspråkslösa ö innebar att vara närvarande i varenda ögonblick, med en totalt hängiven, helt och hållet kärleksfull och oupphörligt kreativ människa.   

Michael N. McGregor 

Läs mer om Robert Lax i Michael N. McGregor’s bok ”Pure Act: The Uncommon Life of Robert Lax”.