Regissören berättar

Tilde Björfors - Regissör och konstnärlig ledare

Foto: Emilia Bergmark-Jiminez

OM SKAPARPROCESSEN FÖR WEAR IT LIKE A CROWN

"Jag fick en stor fantastisk möjlighet! När jag dök ner i det härliga möjlighetshavet, simmade runt, slog volter och piruetter var det som om det plötsligt smalnade av. Möjlighetshavet blev i ett accelererande tempo all torrare, sinade till en smal bäck och till slut stod jag vid ett uttorkat nålsöga. Utan att jag hade hunnit märka hur det gick till hade den till synes oändliga möjligheten förvandlats till något trångt och farligt. Möjligheten hade blivit en risk …

Allt växande föregås av risktaganden. Det finns inte en innovation, ett bestående konstverk, en kärlekshistoria som inte har innehållit ett antal risktaganden. Om det kommer så mycket värdefullt ut ur risktagandet, varför har det då en så negativ klang? Varför kastar vi oss inte glädjetjutande ut i alla risker vi står inför? Rädsla för fysiska skador eller risk för egnas och andras liv? Ja, men de flesta faktorer som hindrar oss kan adresseras till rädslor för saker som inte alls är skadliga. Ingen har hittills dött av att säga ”jag älskar dig” även om det i stunden kan kännas som om man kan göra det.

När jag hörde Rebekka Karijords låt Wear it like a crown första gången, hörde jag också ledmotivet till den föreställning som jag längtade efter att få arbeta med. Det var som att någon satt toner och ord till de frågor och tankar som upptog mig. Att bära… Bära realiteten, att det finns en tyngdlag, fysiska och praktiska förutsättningar som jag måste förhålla mig till för att leva. Rädslor… hur mycket låter vi rädslor, brister och tillkortakommanden hindra oss? I arbetet med föreställningen Wear it like a crown har vi låtit karaktärernas rädslor, styrkor och dilemman få vara vägvisande. Utan att värdera har vi lyft upp det i karaktärernas personliga kronor. Mistress of Mayhem har världens tillit till att kasta sig ut från ett stup, men skulle aldrig våga lita på någons ord.

När jag nu efter premiären låser artisternas texter till programbladet om vad deras karaktärer bär i sin krona så slås jag av att de endast beskriver positiva egenskaper. Någonstans under repetitionsprocessen har de svårigheter som vi lyft fram inte längre blivit hinder eller svagheter att dölja. Artisterna har arbetat igenom karaktärernas dilemman till en sådan grad att de har förvandlats till styrkor och möjliggörare. Jag kan inte låta bli att tänka på att karaktärerna har gjort en resa under repetitionsarbetet som vi all skulle kunna göra. Om vi istället för att gömma undan och kämpa emot våra och livets brister och tillkortakommanden…lyfter upp dom så att det blir synligt att däri ligger en möjlighet till diamanter i vår alldeles egna och unika krona.

Wear it like a crown är min och Cirkus Cirkörs tredje föreställning i vår trilogi om att vara människa. På olika sätt har alla tre delarna kommit att ha sin underliggande essens i risker och möjligheter, även om tematiken för varje föreställning varit en annan. I arbetet med Wear it like a crown har vi mer uttalat gjort en djupdykning i allt vad risker och möjligheter kan vara, på flera olika plan. Kanske i en slags naiv förhoppning att genom den avslutande delen av trilogin få ett avslut på den frågeställning som följer mig… Som förberedelse har artisterna arbetat med bland annat femteklassare i Lund och med studenter från Master in management-programmet på Stockholms Handelshögskola. Gränserna mellan risker och möjligheter har suddats ut eller i alla fall blivit mer diffusa för alla inblandade. Föreställningar vändes upp och ner, det som först ansågs vara risk visade sig också vara möjligheten och tvärt om. Risken att snubbla inför folk upplevdes jämbördig med risken att dö. En femteklassare såg det som en möjlighet att inte ha något hjärta för då kan man inte bli sårad. Artisterna fick massor av svar och nya frågor.

I tre år och parallellt med föreställningarna har jag i mitt forskningsprojekt "Cirkus som gränsöverskridare i konst och samhälle" arbetat med cirkusartister runt om i världen som delat med sig av sina guldgruvor av verktyg för att möta risker och det okontrollerbara. Verktyg som jag har försökt översätta och använda i mitt arbete som regissör. På samma sätt har jag använt material jag har fått i samarbetet med olika hjärnforskare. Hur risk och möjligheter lever sitt liv i hjärnan har blivit en löpande metafor i arbetet med Wear it like a crown. Först en noggrann planering av metoder, principer och struktur för repetitionsarbetet utifrån vänster hjärnhalvas logik, med avsikt att skapa utrymme för de principer som vi föreställer oss råder i den högra hjärnhalvan. Inte sudda bort den vänstra halvans ordning, men jämna ut dess dominans genom att låta den vara underordnad den högra hjärnhalvans. I vårt laboratorium har vi roat oss med att ifrågasätta rådande regler. Måste upp vara upp och ner vara ner? Är logik verkligen så logisk och kan det intuitiva vara det rationella? Och vi har valt att kasta oss i stundtals hämningslösa improvisationer. Tillåtit de infall och situationer som uppstår att få styra tills tid och rum har fått andra dimensioner. Som någon av artisterna sa: ”Jag upplever inte att vi har sysslat med vanliga teaterimprovisationer, det är mer som om vi har lekt. Som när man var liten och leken kunde ta en vart som helst. Leken blev på fullt allvar, som att det blev den som var verkligheten och ”verkligheten” påhittad.

I Wear it like a crown var min önskan att arbeta med artister, tekniker och kreatörer som såg det som lustfyllt att utsätta sig för en riskfylld process. Jag ville inte utgå från ett manus med ett linjärt berättande. Istället ville jag låta karaktärernas dilemman, vårt praktiska forskande och cirkusobjekten styra och skapa vår linje. Om knivkastning är ens sätt att uttrycka sig på, kan man då prata knivkastning på samma sätt som man pratar ett språk? Vad händer när den som pratar knivar kommunicerar med någon som uttrycker sig genom jonglering?

Jag förberedde mig genom att studera andras arbetssätt men visste att det vi skulle göra inte var gjort. Så det var bara att knöggla sej genom nålsögat, anta risken att kollektivt kasta oss ut i en intuitiv process. Och genom detta arbete har vi kommit fram till material som inte hade gått att tänka ut vid ett skrivbord eller ensam på sin kammare.

Många gånger har vi känt att paniken kommit smygande när vi har haft roligt för länge. Eller när de vilda sidospåren har blivit allt för spretiga och processen omöjlig att greppa. Då har vi fått påminna oss om att det är precis det kaoset vi ville komma åt! Att vi istället för panik måste känna tillit och gå tillbaka till våra principer och vår logik. Stämma av vad som är "rätt" sidospår, vad som är vår dramaturgi, våra regler och vår värld.

Så börjar en konkretiseringsfas … Den smärtsamma fasen när allt inte längre är möjligt. När vi måste välja och välja bort. Vi har material i papperskorgen för säkert två föreställningar till. Rensningen har gjort ont. Hur kan man veta vad som är rätt när man inte har ett manus? Varje enskild sak har fått tala om det för oss. Varje litet steg har noga genomlevts och övervägts. Wear it like a crown är i mycket ett kollektivt arbete där jag har varit motorn och min största uppgift har varit att ställa frågor, se och plocka upp svaren och göra valen efter en osynlig kompass. Arbetet med att ha tillit till att alla de parallella processer som pågår med artisterna, musiken, konstruktion och bygge, mask, kostym och film ska bli till en helhet som lyfter varandra när de slutligen sätts ihop.

Nej, den här avslutande delen av trilogin gav inte ett slutgiltigt svar som fick frågeställningen om hur en möjlighet kan förvandlas till en risk att lämna mig. Tvärt om!

Den fantastiska möjligheten och alla risker vi har antagit i arbetet med skapandet av den här föreställningen har nu öppnat nya möjligheter att få möta er, kära publik! Det vi har gjort fram till nu är bara början på en ny och mycket större process. Varje dag när vi går upp på scenen står vi inför en ny risk och en ny fantastisk möjlighet!"